Jul
21
2006

Stockholm, SE (Skeppsholmen)

  (0) Comments
With Fiction Plane

SHOW REVIEW

Tonsatt styrketräning med stel och forcerad Sting...

Sting är ett av de stora dragplåstren på årets jazzfestival. En riktigt bred publikmagnet som, enligt festivalledningen, behövs för att festivalen över huvud taget ska kunna genomföras.

Tanken är inte helt fel, Sting kickade ju igång sin solokarriär med hjälp av namnkunniga jazzmusiker som Kenny Kirkland, Branford Marsalis och Omar Hakim och har från och till flörtat med det jazzmusikaliska idiomet.

Men det var länge sedan, typ 20 år. När Gordon Sumner, som det står i passet, kommer till stora scenen på Skeppsholmen har han för länge sedan vandrat in i en fas som har lika lite med jazz att göra som Petter och Eva Dahlgren.

Sting har, trots kritiken mot honom, gjort en hel del utmärkt musik, både med Police och under eget namn. Inte heller ställer jag upp på hånandet av hans engagemang rörande regnskogar, yoga och tantrasex. Skulle det vara bättre att vara intresserad av fotboll, vin och limiterade sneakers?

Dessvärre går det inte att hålla tillbaka kverulerandet då såväl hans konserter som skivor kvalitativt sett följt en nedåtgående kurva. På Skeppsholmen slipper vi den förfärlige klaviaturspelaren Mr Kipper, vilket man tackar för. Lidandet blir dock inte mindre då Sting kompletterat gitarristen Dominic Miller, som ser ut som en ung Bob Geldof, med den lika urtråkiga gitarristen Lyle Workman.

Tillsammans är de världsbäst på att att inte spela för mycket eller för lite, för fort eller för sakta, för högt eller för tyst. Det enda de inte kan är att få musiken de jobbar med att lyfta, gripa tag och börja självsvänga. Med den mäktige Abe Laboriel Jr. på trummor och Stings bas obscent högt upp i ljudmixen får kvartetten ett rätt märkligt sound.

Konstigt nog låter det bättre från den högra sidan av scenen än den vänstra. Med start i 'Message In A Bottle' hastar man sig igenom en låtlista som bildar en representativ provkarta på karriären, både med Police och på egen hand. Ibland blir det lite medryckande, ibland låter det som tonsatt styrketräning, för det mesta är det rutinerat, stelt och forcerat.

Det absoluta bottennappet är en horribelt dålig version av 'A Day In The Life', som för övrigt precis röstats fram som den bästa Beatles-låten både av nätsajten beatlessweden.com och den brittiska musiktidskriften Mojo.

Berövad all laddning och dynamik dras den fina popklassikern i smutsen och får en militant Beatles-taliban, som undertecknad, att ondskefullt fantisera om hur en nedfallande ljusrigg skulle kunna sätta stopp på eländet.

Den stora publiken, som är där för att rädda jazzfestivalens ansträngda ekonomi, sväljer allt, även om det är paradnumren som 'Every Breath You Take' och 'Roxanne' som orsakar mest upphetsning och får konserten att likna en kombination av Allsång på Skansen och ett medelhårt Friskis & Svettis-pass.

Det kan man stå ut med, men mot slutet blir Stings tjatiga djungelvrål, som han snott från Harry Belafonte, ovanligt outhärdliga. Och jazzen då, fanns det några spår av den?

Tja, under ett utdraget jammande parti i 'Roxanne' kom Sting in på George Gershwins 'It Ain't Necessarily So', det var så nära ett jazzmusikaliskt uttryck han nådde denna afton. Och då lät det extra illa.

(c) Svenska Dagbladet by Dan Backman



Sting gör chockentré: men sen vaggas vi in i 80-talets perfektionspop...

Räkna upp några världsartister som kliver på scen tio minuter före utsatt tid.

Så. Då var det klart. Och där tar också Stings infall slut för kvällen.

Det går inte att anklaga honom för att besitta några stjärngödda divalater. Odramatisk, opretentiös och fullständigt överrumplande går Sting på scen. Så spontant att publiken sätter det svarta guldet från kaffekossorna i halsen. Han hinner vräka fram hela den rårörda 'Message In A Bottle' innan vi rest oss.

Men när chocken över Stings attackentré har mojnat är ett faktum snabbt konstaterat.

Det är inte överraskningarnas afton.

I stället är det bara att varmt välkomna sig själv till 80-talet. Här har tiden stått stilla och krispiga trummor trängs bland storslagna gitarridåer.

Det är musikalisk perfektion när den är som mest perfekt. Populärmusik som slipats så len att den kan smeka en bebis till sömn trots drygt 100 decibel.

Gordon Sumners har satt ihop en samlingssorbet där Police-pärlor avlöser solokarriärens mest omtyckta hits. Ett jämnt flöde Sting, varken mer eller mindre. Så tillrättalagt att den brokiga Beatles-covern 'A Day In The Life' och fusion-funkfrossan 'Driven To Tears' irriterar lika mycket som att 'Every Breath You Take' låter platt och sönderstressad.

Det är små korn av grus som märks. På fel sätt.

Men den mogna massan trivs i tidsmaskinen. Här får man sitta på varandras axlar utan att bli nedskjuten av scenvakternas monsterlampor. Till och med sträcka upp tändaren i blödiga stunder som 'Shape Of My Heart' och 'Fields Of Gold'.

Just då och just där är det ganska vackert.

(c) Aftonbladet by Joacim Persson



Ironisk Sting på gott humör...

''Jag börjar nästan gråta. Han spelar bara låtarna man känner igen'' utbrister tjejen lyckligt bredvid mig efter att Sting bytt elbasen mot gitarr och den sköra 'Fragile' klingat ut som sista extranummer i Skeppsholmsmörkret.

Och så är det. Bara under de första dryga tjugo minuterna hinner Sting och hans tremannabackup bränna av bland annat 'Message in a Bottle', 'If I Ever Lose My Faith In You' och 'Englishman in New York'. Eller ''Englishmaaan'' som det låter från en nästan ironisk Sting som tycks vara på ovanligt gott och utåtriktat humör. Det blir mycket växelsång med publiken och många yeah, yeah-ah-oh, Roxann-oh och Roxann-ah och ett ylande långt ahooo från Sting själv som inledning på 'Fields of Gold'.

För de mer inbitna Stingkännarna är kanske upplägget på den pågående ''Broken Music''-turnén alltför lättviktig. För en utomhuskonsert med folkfestförtecken passar den desto bättre: även den som inte alls kan Sting eller Police är säkert bekant med större delen av låtarna.

Stundtals kryper de gamla vanliga Sting-invändningarna fram också här. När Dominic Miller bytt gitarr för hmp-tonde gången eller när taktartsbytena aldrig tycks ta slut i en 'Roxanne' som flyter ut i ett mellanspel där Sting kommer på sig själv med att sjunga nonsens om Jona i valfiskens buk, är duktighetsstämpeln inte långt borta. Men sättningen med bara två gitarrer, bas och trummor gör att låtarna får ett välgörande skitigt basicdriv. Med andra ord inte en enda sopransax - många Stinglåtars gissel - inom hörhåll. Det känns bra så.

(c) Dagens Nyheter by Sara Norling



Sting - Jazzfestivalen i Stockholm

Sting är så pigg i kväll att han går på 10 minuter innan utsatt tid. Det verkar onekligen brinna i brallan på karln.

Sting är utvilad, ser ut att ha druckit mycket vatten, sovit med en dyr askungemask och hans tisha med khaki-vibbar sitter som en smäck.

Han riktigt stönar av upphetsning när han räknar in till klassiker som 'Message In A Bottle' och 'An Englishman in New York'.

Det är publikfriande och i början: upplyftande.

Alltför långa jazzfunkssolon skippas till fördel för gamla Police-låtar.

Det känns som om jag och Sting kanske kommer ha det mysigt ikväll. Så fel jag hade.

Plötsligt är han som förbytt. Helflänga, tomt ekande och kalla instrumentslingor som spenderat för mycket tid i en vassbåt på Titicaca-sjön seglar ut på Skeppsholmen, rakt i famnen på alla de kulturarbetande kvinnorna och Naturkunskapslärar-männen som dansar allt de har till Stings tantrafusion.

Jag inser att publiken svänger mer än vad Sting någonsin kommer att göra.

Särskilt när han får för sig att just han är rätt person att tolka Beatles' A Day In The Life' med överdrivet mycket vit-mans-soul-känsla.

Det blir mest bara ett femton minuter långt utdraget practical joke.

När nattens sista musiklärarfunk med mycket bas och miltärgrönt i grunden dör ut känns det lite sorgligt men ytterst nödvändigt att vinka hejdå till Sting.

(c) Expressen

SET LIST

(0) Reviews and Comments